I Economist (12-18 okt) fanns också artiklar om Europeiska Unionens dåliga tillstånd. Där liknades förhållandet mellan EU och kandidatländerna vid ett förlovat par. Problemet är att nu är det dags för bröllop, men under förlovningen har den tilltänkta – EU – framstått som allt mindre av den dröm man hoppades på. Men bröllopet blir av ändå, för det är ju bestämt.

Ett antal faktorer har sammanfallit och skapat denna bild. En lågkonjunktur tillsammans med strukturfel i ekonomin skapar problem. Några länder har svårt att klara stabilitetspaktens krav på begränsat budgetunderskott, och paktens utformning ifrågasätts. En nödvändig avveckling av de skadliga systemen inom jordbruk och regionalpolitik fortsätter att dröja. EU-ländernas utrikespolitik är delvis splittrad. I förhandlingarna med kandidatländerna har ett och annat dåligt förslag om särbehandling och övergångsregler kommit fram. Även den som anser att EU ska finnas och att Sverige ska vara med bör vara kritisk till detta.

Dagens situation har likheter med den ”eurosclerosis” som diskuterades för 20 år sedan. EU gör för mycket och ibland fel. Det viktigaste syftet med EU bör vara att riva hinder för frihet och rörlighet och därigenom öka välståndet. Således krävs förändringar. Beslutsfattandet bör bli tydligare, snabbare och mer demokratiskt. De stora bidragssystemen inom jordbruk och regionalpolitik är skadliga och bör avvecklas. EU bör bli mer öppet mot omvärlden. Men det finns en bra grund och stora möjligheter. Riskerna för framtiden finns inte i de kortsiktiga problemen utan i att de krafter som vill förstärka EU:s sämre sidor stärks. Då riskerar vi få mer protektionism, korporativism och regleringar istället för frihet. Långsiktigt måste därför arbetet handla om de stora principerna och att konsekvent arbeta för dem även på Europanivå.

Vi som står för individuell frihet, privat äganderätt och marknadsekonomi har ofta en ambition att begränsa den offentliga makten och majoritetsbeslutens räckvidd. Det är en klassisk diskussion lokalt och nationellt – och en naturlig utgångspunkt även för synen på EU:s syfte och politik. 60 procent av all ny lagstiftning initieras på EU-nivå, vilket indikerar betydelsen av en principiell diskussion om europeisk politik. EU bör tydligt avgränsas till det som sköts bäst på den gemensamma europeiska nivån.

Vi som är för EU och att Sverige ska vara en aktiv, pådrivande och fullvärdig EU-medlem måste också ha tydliga uppfattningar. Goda vänner måste också kunna vara tydliga kritiker för att lyckas förbättra. Det ska finnas en gemensam, demokratiskt styrd, beslutsnivå i Europa, precis som i Sverige och i Göteborg. När man skarpt kritiserar den nationella politiken i Sverige vill man förstås inte avskaffa riksdagen eller att ens kommun lämnar landet. Det är politikens inriktning som ska ändras. Samma sak med EU.

Problem av skilda slag, som alltid kommer att finnas, får inte leda till att de positiva delarna med EU förbises eller att de stora möjligheterna försitts. EU-länderna har nått fantastiska framsteg i skapandet av en gemensam marknad med frihet och rörlighet. Med den gemensamma valutan har vi chansen att få en stor och dynamisk hemmamarknad som kan bidra till en kraftigt stigande levnadsstandard i Europa. Även framgångarna avseende fred och säkerhet är förstås betydande. EU i sig är ett viktigt steg bort från etnicitet och nationalism som bas för europeiska samhällen. Detta är utmärkta grunder som kan leda långt – men ännu finns mycket mer att göra för frihet och rörlighet. Dessa framgångar och möjligheter får inte kastas bort för att EU också gör dumheter eller att det finns problem under en lågkonjunktur.

Euron har funnits i snart fyra år och fungerat över de flestas förväntan, men utsätts nu för en första prövning. EU:s och eurons framtid målas i mörka färger när vissa länder tangerar gränsen för budgetunderskott. Men för det första är ändå underskotten med historiska mått för en lågkonjunktur små. För det andra fungerar stabilitetspakten faktiskt, på så sätt att länder som inte sköter sina åtaganden faktiskt får varningar. För det tredje är det realistiska utfallet av denna utveckling snarare att pakten stärks. Tänkbara förändringar är att Kommissionen får möjlighet att direkt varna länder utan att gå via Rådet, eller att beslut fattas om att pakten endast kan ändras med enhällighet.

Den globala lågkonjunkturen drabbar också länder i Europa, såsom Tyskland. Men tack vare att de inte längre har en egen valuta som kan devalveras så kan de inte smita ifrån att genomföra de strukturella förändringar som behövs. Euron ökar den institutionella konkurrensen genom öppenhet, vilket skapar ett tryck på förändringar för bättre klimat för arbete, kunskap, kreativitet och företagande – och därmed för ökad tillväxt.

En nödvändig, men inte tillräcklig, förutsättning för att kunna bidra till ett bättre EU är att vara med i hela samarbetet. Sverige står idag utanför euron – som dessutom tillhör de bästa delarna. 1996 rekommenderade den offentliga utredningen att vi skulle vänta och se. Nu har alla dess argument mot blivit svagare, fler länder är med och vi har väntat och sett. Röstar vi ja i en möjlig folkomröstning nästa år kan vi ha euron 2006, tio år efter utredningen. Det är tillräckligt länge. Självfallet ska vi vara med i denna kärna och tillsammans med vänner – såsom i Storbritannien – med kraft driva uppfattningar om vad EU ska göra och inte.

Johnny Munkhammar
EU-expert, Svenskt Näringsliv